Prosten Lars Beronis

"Prosten Lars i Arnäs i Stockholms tänkeböcker"
av Sven Z Sundin (ur Ångermanland 7, 1960)

Den välkände norrlandsforskaren J Nordlander publicerade redan innan Stockholms stads tänkeböcker utgavs av trycket en uppsats om de upplysningar dessa böcker kan ge om Ångermanland. [J Nordlander: Ångermanland i Stockholm stads tänkeböcker (Småskrifter utgifna af Norrländska Stdenters folkbildningsförening, n:o 9, Uppsala 1908), s 39-40. Stockholms stads tänkeböcker förkortas i det följande SST]. Han reserverar sig för möjligheten, att något blivit förbigånget. Efter att ha konstaterat, att det framför allt är Ångermanälvens floddal, som stått i förbindelse med Stockholm, noterar han, att av norra Ångermanlands socknar endast Grundsunda och Nordingrå blivit nämnda. Det kan numera lätt konstateras, att en mycket spännade process med nordångermanlänningar i centrum undgått Nordlanders uppmärksamhet.

Ombud för prosten Lars arvingar i Stockholms rådstuga
Den 7 mars 1576 satt det ovanligt många och förnäma herrar på domarsidan i Stockholm stads rådstugurätt, utom borgmästare och rådmän bl a rikskanslern Nils Gyllenstierna och riddaren Erik Gyllenstierna. Enligt koncept till protokollet var också riksrådet Hogenskild Bielke medlem av rätten, medan den renoverande tänkeboken på denna punkt avviker från konceptet och i stället anger honom som målsägare [Protokollen från Stockholms stads rådhusrätt föreligger för stora delar av 1500-talet i två versioner, dels såsom koncept, dels såsom renskrift. Den senare versionen benämnes av utgivarna den renoverade tänkeboken]. Han tillkännagav att kung Gustav år 1551 till Georg Norman skänkt ett stenhus, vilket tidigare tillhört Didrik Rost. [Där ej annat angives ansluter den här givna relationen till den renoverade tänkeboken. Stockholms stadsböcker från äldre tid. Andradelen. Tänkeböcker. N f 5 1576-1578, s 133-137]. Huset i fråga var beläget norr om Köpmangatan, mitt emot Olaus Petri kyrkoherdes hus. Georg Norman hade i sin tur skänkt det i morgongåva till sin hustru, Anna Claesdotter. De senares arvingar hade sedan sålt det till riksrådet Bengt Gylta till Påtorp.

"Och efter det man hade förnummit, att någre vore, som för:ne hus ville klandre, därföre begärde välbemälte herr Hogenskild, att om någon tillstädes vore, sig som förmente have någon rättighet till samma hus, att han måtte komma fram, så ville hans härlighet uppå sin kära systers, den ädle och välbördige fru Ingeborg Jacobsdotters, välbemälte salige herr Bengt Gyltes efterlathne hustrus och hennes omyndige barns wegne såsom theris förmyndere gerne sware honom i rätten."

Då framträdde ingen mindre än Abraham Angermannus, som då betecknades som professor och predikant. Han hade med sig en fullmakt från "alle framlidne her Lars Beronis, fordom kyrkeprest i Arnäs sochn uthi Ångermannelandh, efterlathne barn och erffuinger." Vid bevisningen använde Angermannus av stadens tänkebok för år 1526. [Målet mellan Lars Beronis och hans svåger, Didrik Rost, gift med Anna Björnsdotter, refereras enligt SST 1524-1529 ...av M:r Olavus Petri Phase, utgiven genom Ludvig Larsson (Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund), Lund 1929-1940, s 142 f f]. De förhandlingar, på vilka han syftade, ägde rum "in vigilia nicolai", d v s den 5 december, dagen före Nikolai-dagen. I protokollet för denna dag noteras, att Lars Beronis några dagar tidigare på rådstugan krävt sin syster, Anna Björnsdotter, på arv såväl på fädernet som på mödernet. Systern hade tidigare varit gift med Hans Vävare, vilken blev ett av offren vid Stockholms blodbad. [Se därom C C Sjödén: Stockholms borgerskap under Sturetiden, Sthlm 1950, s 201]. Hon var nu omgift med Didrik Rost. Lars Beronis arvedel preciseras mycket noga: halva huset, 40 tennstycken, fem grytor, två sängar, två silverskålar och ett silverbälde om 8 lod. Vidare gjorde han anspråk på följande arvegods efter deras mormor, Algots hustru i Köping: 29 läster järn, 3 silverstop, 3 silverskålar jämte några skedar och kransar och därtill inte mindre än 15 sängar förutom mindre mängder tenn och koppar, vilket att Hans Vävare lagt beslag på. Lars Beronis hade under 16 år i hyra fått 20 mark pr år. Utsedda gode män, bland vilka märkes Olaus Petri, uppskattade husets värde till 1 500 mark och inventarierna till 200 mark. Huset var sålunda av högt värde. Henrik SchYck omtalar i sin bok "Stockholm vid 1400-talets slut" många husköp, där köpeskillingen mycket sällan översteg 1000 mark. Godemännen värderade Lars Beronis krav till omkring till 2000 mark silver jämte halva huset. Därvid hade de uppskattat en läst järns värde till 9 mark. Då andra i denna situation krävde att få sina fordringar betalda, tillstod Anna, att brodern "Larens hade manat uppå sin del medan allt stod väl till med Hanse, men han hade svarat och begärat att han skulle blaedja utav icke rycka upp med rötter."

Den 5 december 1526 dömde rätten så, att Lars Beronis före andra fordringsägare skulle han sin del av Hans Vävares efterlämnade tillgångar. Till tecken härpå överlämnade Didrik Rost till sin svåger nycklarna till huset, och desslikes förseglade rätten Hans Vävares räkenskapsböcker. Eftersom dennes fordringar måste indrivas för att Lars Beronis skulle få sin del av arvet, fick Olaus Petri fullmakt att föra Lars talan. Vid samma tillfälle uttalade Didrik Rost farhågor för att Hans Vävares fordringsägare skulle göra anspråk på det hus han bebodde, men han lugnades på denna punkt av rätten, som fastslog att han icke innehade huset på "Hans Weffares wegna utan på herr Larenses wegna som huset kvitt och fritt tilldömt var."

Det är icke att undra stort över att Abraham Angermannus, sedan han tagit del av detta protokoll från 1526, med friskt mod trädde fram för att föra sina nordångermanländska vänners talan. Huset hade så tydligt man gärna kan begära tilldömts Lars Beronis. Mäster Abraham förklarade också frankt, att Didrik Rost och hans hustru icke haft någon rätt att avhända sig ett hus, som icke tillhörde dem. Han skulle dock få veta annat.

Riksrådet Bielkes hänvisningar till förhandlingar efter 1526
Riksrådet Bielke hänvisade med hjälp av tänkeboken till förhandlingar i rätten den 8 februari 1528. [Enligt tänkebokens egen datumupplösning den 17 februari 1528]. Han syftar därvid på Didriks begäran att få en skrift om förlikning mellan honom och Lars Beronis införd i tänkeboken. [SST 1524-1529, s 200]. Enligt detta dokument, som dagtecknas den 13 december 1526, avstår Lars hälften av sitt arv efter föräldrarna till sin syster, medan svåger Didrik för den andra hälften skall betala 500 mark. Om Didrik och Anna icke fick några arvingar, skulle arvet övergå till Lars Beronis arvingar. Denna förlikning hade ägt rum endast åtta dagar efter det tidigare omtalade domslutet den 5 december 1526. Riksrådet Bielke tar därtill hjälp av den förlorade tänkeboken för år 1530, vilket redovisar förhandlingar, enligt vilka Didrik Rost med ed bekräftat, att han icke intill 4 dalers värde innehade något, som tillhörde Lars Beronis, och detta skulle bevisa, att de ovan nämnda 500 marken var erlagda. Därmed ansågs likaledes bevisat, att Didrik Rost och hans hustru vore rätta ägare till huset norr om Köpmangatan. Ur någon av de övriga förlorade tänkeböckerna framvisades kopior av två handskrifter, enligt vilka Didrik Rost hade en obetald skuld till kung Gustav. Enligt samma tänkeböcker hade hustru Anna år 1536 pantsatt sina ägodelar i Stockholm för en summa, som skulle erläggas till kung Gustav, sedan hon rest till LYbeck, där mannen då för tiden vistades av skäl, som här nedan skall anföras.

I detta sammanhang framträder de stora oklarheterna i denna process. En av dess dunkla punker är, att konceptet omtalar en rad vittnen, som icke kommer till orda enligt renskriften. Dessa vittnen är bl a Bagge, herr Hans och herr Thule. [SST 1576-1578, s 27]. Den dunklaste punkten är riksrådet Bielkes fullständiga förtigande av de förhandlingar, som fördes den dag, då förlikningsdokumentet inskrevs i tänkeboken. Didrik förde nämligen med sig inte bara den av Lars Beronis underskrivna handlingen utan också ett överlåtelsebrev, som Gustav Vasa undertecknat den 8 februari 1528. Enligt detta dokument är det kungen, som "för noghor år sedan" lånat 600 mark av Didrik Rost. Gustav Vasa hade ju före sitt befrielsekrig vistats i LYbeck. Det är sannolikt vid den tiden han behövt låna pengar av Didrik, som tydligen var köpman. För denna summa överlåter kungen "tw stenhus liggiandes nordan Köpmannagatun emellan Eric Kogs och skeper Oloffs hus, medh en lithen tompt twaert offur gatun." Detta hus har enligt brevet tidigare tillhört S:t Johannes prebende men har efter 1527 års riksdag tillfallit konungen. Överlåtelsehandlingen är så tydlig den kan bli. [SST 1524-1529, s 199]. Det är detta hus, som konungen år 1551 skänkt till Georg Norman, ehuru det är oklart, huruvida Didrik Rost hade någon pekuniär skuld till konungen. 1576 år protokoll för ett tydligare språk i fråga om en skuld av annan art.

"... samme hus lydde för:ne Dirich Rost till och var både för gäld och annan högmälis sak förfallit under högstbemälde salig konung Gustaf för den hemlige stämpling skuld, som förnempde Dirich sampt någre flere uthfödde borgere här istaden sig på samme tidh hade företagit emoth H K M och rådet, ...".

Didrik Rost tillhörde alltså den talrika lYbeckska gruppen, med vilken också Hans Vävare haft förbindelser. [Enligt Sjödén a a, s 201 n 47 beslutade rådet den 22 augusti 1513, att Hans Vävare skulle få burskap, när han avvecklat sina förbindelser med hanseaterna]. Här lämnade uppgifter stämmer med det allmänt kända faktum, att Gustav Vasa under den tid, då han ännu inte helt fått makten, måste förlita sig på hjälp från LYbeck, medan motsättningarna uppstod, när han på ett senare stadium sökte göra sig ekonomiskt fri. Den sammansvärjning, som 1576 års protokoll avser, är tydligen de planer, som upptäcktes år 1536, och detta var sannolikt orsaken till att Didrik Rost av rädsla för straff tvingades stanna i LYbeck. [Om sammansvärjningen, se Hildebrand: Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, del IV), s 220!].

Tidigare förhandlingar, till vilka hänsyn synbarligen icke tagits
Även om det vore möjligt att fastställa, att Didrik Rost gjort sig skyldig till brott, är sättet för överlåtandet av huset vid Köpmangatan rättsligt sett diskutabelt. Det blir ännu mer diskutabelt i ljuset av fakta, som Stockholms stads tänkeböcker på andra ställen erbjuder, om vilka tydligen varken Abraham Angermannus eller riksrådet Bielke var underkunniga. Det är inte otänkbart, att det hus, som avses vid 1526 års förhandlingar, är helt annat än det, varom fråga är vid 1576 års rättegång. Huset vid Köpmangatan hade enligt vad tidigare anförts tillhört kyrkan. Enligt 1528 års kungabrev var det fråga om två stenhus, men därav finns inga spår i 1576 års protokoll. Detta kan förklaras sammanhänga med det faktum, att ärendet väckts för att åt Ingeborg Jacobsdotter rädda det hus, som kungen skänkt till Georg Norman. Men då frågar man sig om det andra husets öde. Det hus, som Lars Beronis ärvt, var emellertid ett annat, vilket kan påvisas genom sammanställning av material ur Stockholm stads tänkeböcker 1504-1514.

Den 31 maj 1505 köpte Jöns Mattsson och Algot i Köping för Anna Björnsdotters och Lars Björnssons [Lars Björnsson = Laurentius Beronis efter medeltidslatinets ord för Björn (= Bero). Beronis är genetivform] räkning av rådman Olof Andersson "thet halva husit uppe och nidre, som han uti boo". [SST 1504-1514, s 68]. Anna och Lars uppges vara skeppare Björns barn med hans hustru Margit, sannolikt dotter till Algot i Köping. Skeppare Björn hade avlidit före den 28 september 1504, då ett protokoll omtalar Björns efterlevande hustru , Appolonia. [ibid, s 22 och 101]. Han har tydligen varit två gånger gift, först med Margit Algotsdotter, sedan med Appolonia. Den 14 oktober 1506 fastställdes arvskiftet efter skeppare Björn så, att Appolonias styvbarn erhöll det större av de två hus, varav arvet bestod, medan hustru Appolonia tillerkändes det mindre. [ibid, s 134]. Sammanställningen av protokollen från den 28 september 1504, den 31 maj 1505 och den 14 oktober 1506 torde kunna kompletteras genom hänvisning till de arvskrav, som Lars Beronis ställde 1526. Det hus, varom då var fråga, hade varit hans egendom under minst 16 år.

De här gjorda sammanställningarna torde kunna leda till den hypotesen, att vare sig riksrådet Bielke, den sittande rätten eller Abraham Angermannus genomskådat, att det var fråga om minst två olika hus. Utan tillgång till 1504, 1505 och 1506 års handlingar var detta heller icke möjligt. 1576 hade man heller icke tillgång till de muntliga upplysningar, som prosten Lars hade kunnat sitta inne med. Denne hade nämligen avlidit 1570 eller 1571. Det måste dock ha varit på grund av sådana muntliga eller möjligen testa«mentariska besked som arvingarna inledde denna process. Enligt 1576 års protokoll hade den pågått flera år. Med hänsyn härtill och "utaf en godh wilie för samme erffuingers fatigdom skuldh (och icke får någen rätt)" tillkände riksrådet Bielke arvingarna 1000 mark penningar. [SST 1524-1529, s 200]. Värdet en mark penningar var långt mindre än en mark silver. [Enligt SchYck: Stockholm vid 1400-talets slut, andra uppl, Sthlm 1951, s 462, var en mark värd 8 öre, ett öre tre örtugar och en örtug 8 penningar. I samma arbete s 23 anföres, att det år 1480 gick 9-10 mark penningar på en silvermark]. Värdet av nådegåvan har icke överstigit 100 silvermarks värde.

Med den advokatyr, som lyser igenom 1576 års protokoll och vilken tydligen behövde riksråds närvaro för att lyckas, undantogs Lars Beronis arvingar möjligheterna att göra anspråk på varje uns av det, som tillhört Didrik Rost. När Lars skrev sitt gåvobrev, hade han försiktigtvis låtit gåvan gälla under systerns livstid och därtill fogat villkoret, att om Didrik och Anna icke finge några arvingar, skulle Lars eller hans arvingar tillerkännas arvet. Mot denna formulering i gåvobrevet ställdes inför rätten ett bevis, "thet Dirich Rost hade en shon efther sig med för:ne her Larses syster, huilken boodt haffuer i LYbke och nu först ifiordh war dödh bliffuen."

På dessa grunder tilldömdes fru Ingeborg stenhuset vid Köpmangatan. För säkerhets skull kasserades och omintetgjordes alla dokument, som Lars Beronis arvingar använt sig av vid sin talan. Detta är kanske förklaringen till att konceptet till tänkeboken hänvisar till fullmakten, medan renskriften inte nämner något därom. Så brukar ske, när bevisningen är svag.

Senare tiders barn, som läst hur hårt Abraham Angermannus kunde fara fram, må le vid läsningen av följande ord ur 1576 års renskrivna protokoll: "... på huilket altt oftenempde M Abram för sig och alle för:ne her Larses barn och erffuinger wälbemälte her Hogenschildt handen räckte för sittiende rätten och loth sig härmed aldelis wäl åthnöye."

Prosten Lars biografi kompletterad
Till de uppgifter, som lämnas i Bygdéns Hernösands stifts herdaminne, kan efter här redovisade undersökningar följande kompletteringar göras.

Föräldrar var Björn skeppare och hans första hustru, Margit Algotsdotter från Köping. Skeppare Björn omtalas på många ställen i tänkeböckerna, oftast i samband med färder till Norrbotten och Finland. Han kan tänkas vara identisk med en man, som i tänkeböckerna från 1400-talets slut omtalas som Björn laxekarl, och har i så fall med säkerhet haft anledning att lägga till även i Ångermanland. Skeppare Björn har ibland fått tillnamnet Bagge, ibland namnet Hansson. Han var betrodd borgare i Stockholm under 1490-talet, då han fick uppdrag som mantalsskrivare, edgärdsman och värderingsman. Han dog 1504. Björn skeppares första hustru var dotter till Algot från Köping, vilken också omnämnes i tänkeböckerna. Därav framgår, att också denne var köpman.

Med ledning av de här ovan anförda uppgifterna kan prosten Lars födelsetid fastställas till tiden omkring år 1500, snarare före än efter.

Av ämbetsboken för Stockholms stad framgår, att Lars Björnsson år 1537 var föreståndare för sjukhus, hospital och fattigvård. Dessa sociala inrättningar låg under kyrkan och hade uppstått genom en år 1527 företagen sammanslagning av Helgeandshuste, Själagården, S:t Görans hospital, Söndagsallmosan och Fredagsallmosan. Bakom denna omorganisation stod Olaus Petri och prästerna i S:t Nicolaikyrkan. [SchYck: a a, s 335 f f].

Det torde ha varit naturligt för Björn skeppares son att vara präst i S:t Nicolai församling, eftersom S:t Nicolaus dyrkades särsilt i hamnstäderna.

Prosten Lars arvingar
Namnen på prosten Lars barn och arvingar stod skönt uppradade på den fullmakt Abraham Angermannus förde med sig 1576. Den finns inte längre, av skäl som ovan anförts. Med en teknik, för vilken jag inte här kan redovisa, kan listan åtminstone delvis rekonstrueras sålunda*:

1. Hans, bonde i Moon, Arnäs.

2. Esaias, bonde i Ön, Arnäs, död före 1627.

3. Zacharias Laurentii, kaplan i Tierp, komminister i Anundsjö 1614-1624, kyrkoherde därtädes 1624-1629, död 1629.

4. Mattias, handelsman i Härnösand under 1620-talet, död omkring 1625.


*)Rekonstruktionen har skett med hjälp av i Kammararkivet befintliga längder över årliga räntan för år 1559, 1575 och 1578, tiondelängder för åren 1571, 1573, 1621 och 1627 samt hjonelagslängd för 1610. Längderna för uppbörd av Älvsborgs lösen 1571 har likadeles anlitats. Idén till rekonstruktionen bygger på en uppgift lämnad av Bygdén i Hernösands stifts herdaminne, artikeln "Anundsjö... Herr Zacharias", del I, s 55. För uppgiften om köpman Mattias i Härnösand hänvisas till Theodor Hellamn: Den ångermanländska släkten Hellman (Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning 1955, s 83).

Vid återgivandet av tänkeböckernas text har vissa moderniseringar av stavningen gjorts för att underlätta läsningen. Jag är medveten om att jag därvid lika som originalet varit konsekvent.

Sven Sundin