Själevads församling

Själevads församling ligger i kustomådet syd och sydväst om centralorten Örnsköldsvik, Ångermanland. Den sydöstra delen omfattar ett skärgårdsområde medan terrängen i norr är kuperat med bl a Bondskarlsberget (355 m ö h). Jordbruksmark täcker ca 11% av arealen medan drygt 67% är skog. Vid Billaberget, ett sydberg, växer bl a hassel. Församlingen har 19 468 invånare (1995) och är 295 kvadratkilometer stor.

Själevad var egen församling och eget pastorat troligen redan på 1200-talet. Ur Själevad utbröts på 1300-talet Arnäs och i slutet av 1400-talet Anundsjö. Den 11 mars 1795 bildades kapellförsamlingen Björna (ett kapell byggdes i Björna by), som 1802 erhöll annexrätt och 1824 avskildes till eget pastorat. Sedan byarna Gottne, Östansjö, Hållen, Söderå, Flärke, Gala, Skorse, Västerbacke och Mo, samtliga i Själevad socken, anhållit om att få bygga en kyrka i Mo by och utgöra ett särskilt pastorat, beviljade Kunglig majestät 1822 denna framställning. Mo socken tillkom 1824 och den förste kyrkoherden, Mikael Huss, tillträdde sin befattning 1827. Själevadsbyarna Väster- och Österalnö samt Österbacke fick 1848 kyrkorätt i Mo. Orsaken till att Mo bildade eget pastorat uppgavs vara bl a den långa vägen till kyrkan i Själevad, 2,5 mil som längst. Från och med 1962 lades Mo som annex under Själevad. Köpingen Örnsköldsvik (stad 1894) som anlagts på 1840-talet i Norr- och Sörlungångers byar erhöll 1900 egen komminister och avskildes 1 juli 1907 till eget pastorat.

21 november 1301: Biskop Ysar i Strängnäs tillkännager att han erhållit fasta på jord i Själevad som han köpt av Skald, vilken i sin tur förbinder sig att lämna sin hustru ersättning för hennes del. Denna handling är mycket uppseendeväckande så till vida att den är det äldsta kända, och dessutom bevarade, köpebrevet rörande Själevad.

1314: Själevad ger 12 öre penningar som bidrag, det s k sexårstiondet, till ett nytt korståg, som dock aldrig komm till stånd. Handlingen dateras ibland 1319, det sista året tiondet togs ut. Skatten hade pålagts av påven Clemens V.

1316: Kyrkoherden i Själevad bidrar med tre mark och kyrkan med 12 öre (1 1/2 mark) till utlösen av ärkebiskop Olof Björnssons pallium (ämbetstecken).

25 juli 1347: Ett testamente undertecknas vid Själevads kyrka. Handlingen berör dock inte Själevad i sig.

1443: Underlagsmannen Hans Djäken utfärdar ett fastebrev i Själevad rörande jord i Agnsjön i Anundsjö, det s k Kubbebrevet.

Från 1480-talet och framåt är Själevad mer frekvent omnämnt i dombrev av olika slag samt protokoll från Stockholms rådstugurätt.

I namnet Själevad (1314: De Salaua, avskrift 1344) ingår möjligen ava 'grund och trång vik (av sjö eller ström)' och djurbeteckningen säl, själ.

Församlingen har ett 50-tal kända fornlämningar, varav omkring hälften är rösen från bronsåldern. Därtill kommer lösfynd samt det rika fyndområdet vid Gene. Själevad var var befolkat med jordbrukare under medeltiden, då marknader hölls på Vallen och i Svedje (skriftligt belagt från 1486).

Själevads kyrka Kyrkan har ett dominerande läge på en höjd vid Prästsundet, där en bro byggdes på 1700-talet. Den åttasidiga byggnaden är uppförd 1876-1880 och har restaurerats 1922-1923 och 1957-1958. Exteriören har renoverats 1985-1986 samt 1992. Från den gamla kyrkan, som låg på sluttningen strax nedanför dagens kyrka, har bevarats en altaruppsats från 1770-talet av Johan Edler d ä. Den omsluter en 1923 uppförd kopia av Rubens "Lansstöten". Fram till 1923 pryddes altaret med en kopia av Thorvaldsens "Kristus", nu placerad till höger om altaret. Predikstolen, tillverkad ca 1880, uppsattes först 1923 och är rikt skulpterad. Vid restaureringen på 1950-talet dekorerades taktrummans släta väggar av Fredrik Henkelmann med stiliserade kyrkliga symboler.

Den 28 maj 1878 hölls den sista gudstjänsten i Själevads gamla medeltidskyrka. Kort därefter började man riva den. Murarnas gråsten och valvens tegel skulle användas vid byggandet av den nya kyrkan. Trots den gamla kyrkans påstådda skröplighet fick man vid rivningen tillgripa dynamit för att få ned de mäktiga murarna. Ett gammalt järnkors som tidigare suttit på den gamla kyrkans tak markerar platsen där Själevads under tidigt 1200-tal uppförda kyrka legat.

I Själevads församling ingår följande byar: Backe (se Lillbacke), Berg, Billsta, Bringen, Butsjöböle, Dal, Domsjö, Fors, Främmerbilla, Främmerhörnäs, Gene, Grisslan, Grytsjö, Gålnäs, Gälven, Haffsta, Hanabäck, Happsta (se Innerhaffsta), Högsnäs, Hörnett, Innerhaffsta, Kasa, Kittelsbölen, Klasbölen, Klösan, Komnäs, Kroksta, Lillbacke, Lövsjö, Myckling, Måle, Nordanås, Norrbacksjö, Norrlungånger, Norrvåge, Norrvästansjö, Nyland, Näverkäl, Ottelandet, Prästbordet, Själand, Skärpe, Smedsbölen (se Kittelsbölen), Snickbölen, Stensland, Sund, Svedje, Svedjeholmen, Sörbacksjö, Sörbölen, Sörlungånger, Sörvåge, Sörvästansjö, Tjärn, Vägersta, Västeralnäs, Västerbillsjö, Västergunsjö, Västergerdal, Västerhus, Västerås, Yttergunsjö, Åte, Ängsviken, Österalnäs, Österbillsjö, Östergärdal, Österås, Överbilla, Överhörnäs och Översjäla.


Litteratur: Åke Hellström, Ångermanland och dess Lappmarker (1998); Själevad, Meddelande från Själevads Hembygdsförening (1935-1997); Olof Carli m fl (utg) Själevad förr och nu (1959); Knut Linderson, Befolkningsutvecklingen i Själevad (1968); I Telhammer, Kyrkor och kapell Nolaskogs (1985); Håkan Skogsjö, Församlingar på Ångermanland, Nättidningen Rötter; Birgitta Fritz, Ångermanlands medeltidsbrev, Ångermanland Medelpad 1986, Ångermanland och Medelpads Hembygdsförbund; Carl-Ivar Melin och Charlie Wedin (red), Kyrka, bygd och Folk, Mo församlings kyrkoråd (1980); Norrländsk uppslagsbok, 4:e bandet (1996); P H Ramqvist, Den arkeologiska undersökningen av Vågsnäsgraven (1984); Isidor Johansson, Byarna Svedje och Svedjeholmen: Några byar och marknadsplatser i Själevad (1968); A-K Lindqvist & P H Ramqvist, En stormansgård från äldre järnåldern i Mellannorrland (1993).